Ena foten i graven…eller?

Ok, vänta nu…ursäkta? Verkligen?

De senaste åren har jag begravt två goda vänner. En lite yngre än mig den andra lite äldre. En dog i sviterna efter en operation och för mycket alkohol, den andra av cancer. Båda begravdes i Augusti månad men med ett års mellanrum.

Jag sökte ett jobb, lite för att se hur jag med min bakgrund stod i konkurrensen men mest för att jag verkligen tyckte jobbet verkade kul och passade mig som hand i handske. Dagen efter ringde en ung kvinna mig för en snabb telefonintervju. Med ärtig och rapp röst deklarerade hon att hon skulle göra en intervju med mig där och då, jag stod på mitt nuvarande jobb och förklarade att det inte passade just då. Den unga kvinnan suckade högt och förklarade att om jag inte är intresserad så behöver jag ju inte söka jobben.
Jag förklarade åter att jag befann mig på mitt nuvarande jobb och därför inte kunde svara på frågor just då, men föreslog att jag ju kunde ringa tillbaka lite senare när jag lämnat kontoret. Kvinnan ignorerade mitt förslag och började ställa frågor från ett manus hon uppenbarligen knåpat ihop tillsammans med någon på det rekryterande företaget.
Jag förklarade åter, vänligt med bestämt, att det inte var en bra tid för mig just då.

Den unga damen deklarerade förnumstigt att hon inte ville att jag skulle ha tid att tänka över svaren och förberedda mig inför telefonintervjun utan ville att jag skulle svara där och då.
Jag frågade om hon kunde utveckla den, i mitt tycke, mycket märkliga kommentaren. ”Ja, det är så man gör nu för tiden, det är så lätt att hinna googla svaren och då vet jag inte om du svarat med ärligt vunnen kunskap eller via Google…ÄR man ”värKlien” intresserad tycker jag ”igängKlien” man kan prioritera ett så pass viktigt samtal som det här faktiskt är, men det är klart du är ju inte direkt hungrig…liksom inte mitt i karriären.”

Nu ställer jag mig frågan; har jag blivit så gammal att min söndagsfrukost ska bestå av kaffet och dödsannonserna? Har jag blivit så gammal att unga oerfarna tjejer bestämmer mitt öde via ett kort telefonsamtal där jag snärtas bort som en trött föredetting utan ambitioner, nyfikenhet och mål? Förresten…blev inte jag åldersdiskriminerad där?

Är jag för gammal för arbetsmarknaden nu? Nä, jag har inte just den utbildningen som utannonseras i jobbannonsen av den enkla anledningen att den utbildningen inte ens existerade när jag var 20-någonting. Jag har däremot jobbat med det och en himla massa fler saker i hyfsat många år…men…det räknas inte?

Ok…ursäkta, vänta nu..verkligen?

Well, darlin’… you ain’t seen nothing yet!

Bring. It. On.

Ännu är det liv i den här medelålderskossan. Ännu har jag vänner vid god vigör. Ännu finns det behov av folk med erfarenhet och rutin.

Vi har alla en fot i graven för vi kommer alla att dö en dag, frågan är bara när och hur.
Bäst att passa på att leva och njuta medan man finns!