Den svåra abstinensen…

Abstinens. Längtan. Förväntan. Trånande.

Jag läser lite överallt på facebook att vi nu är på väg mot ljusare tider igen, om det står på fejjan måste det ju vara sant.

Det betyder att jag snart kommer byta ut strumpbyxor, kavajer, snygga skor och välfriserad kalufs till skinnbyxor, skinnjacka, hjälm och handskar. Säsongen då jag slänger fåfängan helt åt fanders och struntar i att håret ligger klistrat utmed huvudet och gör att jag i det närmaste ser ut som en dränkt råtta. Jag bär med glädje kläder som är föga smickrande för figuren med ryggskydd och axel-armbågsskydd i skinnjackan som gör att man ser ut som ringaren i Notre Dame, skinnbyxor med höftskydd som gör ändan så bred att man får gå sidledes in genom dörrar och på toppen av allt en närmast klaustrofobiskt tätt sittande men ack så stor hjälm som gör att man ser ut att kunna tippa när som helst av att vara så topptung. Men det gör inget. Jag kör motorcykel.

Man längtar ända in i själen efter att säsongen ska börja. Då vi motorcyklister likt yrvakna flugor irrar på vägarna, iallafall i början innan man kommit in in rutinen.

Tiden då man susar fram på vägarna, slipper bilköer, och kan känna dofterna från blommorna…och koskiten. Tiden när man får känna vinden i ansiktet…eller inte…för mygg, flugor, humlor och getingar gör ont och är det tidigt på säsongen nyper det i kinderna rejält och ögonen rinner av kylan så…man fäller ned visiret igen. Men ändå, man hör bruset i hjälmen…tills man tröttnar av ljudet och sätter på sig öronproppar. Man kan ge sig ut på småvägar och njuta av kurvorna…efter ha kört 3 mil motorväg för att komma ut ur stan. Det är så lätt och smidigt att ha en motorcykel…om man bortser från att man måste klä sig i några lager skinn och skydd, ha fyrtiofjorton larmlås, vinterförvara den, nästan aldrig tar den till festligheter eftersom…ja…det här med hjälmfrillan…och kläderna…hjälmen…

Tiden då vi kör med livet som insats eftersom vi oftast inte syns i trafiken lika mycket som en bil. Tiden då den lugnaste av oss alla förvandlas till en fartdåre. Tiden då den gladaste av oss alla förvandlas till rabiat och förorättad amatörpolis, då hen hytter med fingrar, läser lusen ur bilister som inte visat hänsyn. Tiden då samma person glömmer att hen också är bilist ungefär 9 månader om året.

Tiden då om man råkar köra bil ändå vinkar till mötande motorcyklister och blir förnärmad om denne inte vinkar tillbaka tills man inser att man ju inte kör hoj just då. Tiden då man upplever total skam om man, gud förbjude, råkar hälsa på en mopedist i tron att det är en motorcyklist. Var det någon som såg? Kan jag låtsas som om jag skulle fixa något med sidospegeln? Viktiga frågor som rusar genom huvudet på en, i normala fall, cool biker som råkat göra bort sig så gruvligt…

I början av säsongen vinkar vi alla glatt till varandra när vi möts på vägarna. En gemensam gest oss bikers emellan, vi som kan köra motorcykel lixom bah… I början av säsongen bryr vi oss inte om vilken typ av motorcykel man möter, man vinkar som för att säga ”Visst är det skönt, ÄNTLIGEN har säsongen startat”

Längre in på säsongen blir det lite mer ”bajsnödigt” och en del hälsar av princip inte på andra typer a hojar än de själva kör. Too cool for school. Västarna åker fram, och grupptillhörigheten blir lika viktigt för dessa herrar och damer som för tonåringarna på skolgården med skillnaden att detta bikerfolk är lite skitigare och värsta jättetuffa.

Sedan har vi dem som leker Valentino Rossi (världens mest framgångsrike roadracingförare), de kör fort, mycket fort. Det är dem som inte fattar att bäste herr Rossi, som förvisso är rackarns duktig förare, kör på bana. När man kör på bana finns inte andra bilar, inga cyklister, barn, rödljus, lastbilar etc. asfalten är ren från grus, gropar och bulor. Inte så sällan är det några av dessa som sorgligt nog inte överlever säsongen. De övriga i gänget sörjer djup, kanske fäller en och annan tår, skriver på Facebook om sorgen efter den fine vännen som så tragiskt lämnat oss. Nämner saker som ”det är så att vara biker, sånt som händer- en risk vi lever med, en bikers vardag – dåligt underhållna vägar, feldoserad kurva, sorgen är obeskrivlig, du fattas oss ”osv. Dagen efter ger de sig ut på vägarna och leker Rossi igen. Vill på detta sätt inte förringa eller göra mig lustig över förlusten och sorgen dessa bikers känner men förundras ändå över dramatiken och den ofantligt djupa sorgen och chocken efter något som de alla vet med stor sannolikhet kommer hända och ändå går ut dagen efter och utsätter sig själv för samma risk – igen.

Sedan har vi äventyrs/allroundhojarna, med risk för att förarga en stor grupp med medelålders herrar; de i särklass o-sexigaste och mest praktiska (ok väldigt sköna att köra långt med, det måste erkännas) hojarna som finns…med praktiska, ordentliga och förnuftiga förare.
Säger inte mer nu…eftersom undertecknad på fullaste allvar funderar på en gubbhoj (äventyrs/allroundhoj) eftersom undertecknads medelålderslekamen gör slut med undertecknad om inte undertecknad skaffar en hoj med gynnsammare upprätt sittställning  som lämpar sig för långturer runt Europa istället för Sport-tourern som undertecknad envisas med att insistera på att älska.

Vi är många som under denna mörka årstid smyger ned till hojen som förmodligen (om man inte är undertecknad) står rentvättad och vaxad med underhållsladdning, nya vätskor, full tank och kapell mot damm och smuts, och klappar lite på tanken och drömmer om vårens annalkande. Jag ser lite bilder då och då i mitt flöde på facebook, med hojar under kapell, eller som lackas och byggs om, med några rader om att lilla hjärtat snart ska få komma ut på grönbete…Jo, nog är vi lite nördiga alltid. För några jular sedan fick jag ett intercom-system till hjälmarna. En present som innan jag tagit kortet och skaffat hoj hade gjort mig allt annat än glad och rörd som jag blev denna Jul. En present som vi omedelbart monterade in i hjälmarna för att sedan sitta i soffan bredvid varandra iförda morgonrock och hjälm hysteriskt fnittrande och pratades med varandra via systemet.

Många av oss döper våra små tvåhjulingar. Undertecknads hoj heter GasEllen. Jag och min ständige följeslagare Bostonterriern Ellert älskar henne. Min kropp…not so much.

Tack då…